Experiment mot distraktion

Datorn, surfplattan och mobilen är fantastiska kunskapsverktyg. De är också, exakt samtidigt, lika fantastiska distraktioner – sägs det.

Det märks inom olika utbildningar och en del elever medger själva att det lätt blir ett problem, särskilt inför prov. Med något roligt bara ett klick bort hopar sig frestelserna. Problemet är tydligen tillräckligt utbrett för att det ska kunna uppstå en paradoxal marknad för appar som “Stop Procrastinating”, vilka ska hjälpa elever och studenter att koncentrera sig på det ”väsentliga” – vad skolan säger att man ska göra.

Den här tendensen till förhalning tycks till och med, enligt vissa, vara en sorts medfödd svaghet upp till 20-årsåldern. Först då mognar hjärnans prefrontala cortex, som är säte för ”viljan”, förmågan att avsiktligt göra det man bör, av mera långsiktiga skäl, snarare än det som lockar mest. För mig låter det där som en typisk pseudoförklaring. Att lära sig något av vikt handlar knappast bara om vilja. Det handlar lika mycket om lust. Dessutom är det inte bara unga som lätt distraheras. Vi vuxna är ofta inte ett dugg bättre.

Hur kan då de påstått ständiga distraktionerna hanteras? Vid det här laget har en rad olika taktiker prövats; allt från mobilförbud till att ge sig ut i världen utanför skolan, vilken oftast är intressantare än klassrummet. Förbud och restriktioner är som regel det sämsta.

Samtidigt kanske man bör ta sig en ordentlig funderare på hela sammanhanget. Är ”distraktionerna” nödvändigtvis av ondo? Och är det verkligen tekniken som distraherar? En tänkvärd bloggpost på BYOT Network (BYOT = Bring Your Own Technology) nämner några relevanta faktorer:
Ungdomar utvecklar sina egna normer för teknikanvändning, något som inte får chansen att hända i klassrummen. Teknikanvändningen är ofta lärarstyrd och ger inte eleverna så stora valmöjligheter vad gäller process eller produkt. Det finns en föreställning om att följande av instruktioner är liktydigt med fokusering. Teknikanvändning ses som något ”extra”, inte som ett naturligt inslag. Föreläsningar, direkta anvisningar och ifyllningsuppgifter handlar mera om pacifisering än om engagemang och interaktivitet.

Det är nog hög tid att inse att den digitaliserade världen är här för att stanna och att dess inverkan och användning kräver fritt experimenterande, inte fyrkantiga normer.

Per Johansson
Skriver om digitaliseringen av samhället på infontology.org och digitallife.se.

Relaterade inlägg